Ortnamnet Nisch (Nilstorpet) kommer från Nils Pålsson Ungberg som var den förste som bebodde och brukade torpet. I sockenkrönikan “Bönder, torpare och knektar i det gamla Klövsjö” benämns torpet Nisch.
Källa: Robert Kristoffersson
Torpet Nisch, Klövsjöbyn nr 5
Nils Pålsson Ungberg 1760-1795
(Son till Pål Jonsson i Påls. Pål Jonsson var Zakarias Kristofferssons farfars farfars far).
Nils Pålsson Ungberg är från och med 1751 dragon för faderns, sedermera brödernas, hemman och har som sådan fått sig anvisat ett dragontorp. Detta utsynades den 16/6 1755 samtidigt med dragontorpen för nr 1, 3, 4, 6 och 14. När han 1787 tar avsked ur tjänsten efter att hava “tjänt med beröm” får han behålla torpet, “som han under den tid han varit tjänstgörande dragon för numret på egen bekostnad byggt och upparbetat”, mot fullgörande av 12 dagsverken till hemmanet, men efter makarnas död skall det återfalla. Åker finns till 3 mälingar, slåtter får torparen vid Trättängsvallen, Töråsmyran, Klingermyran samt Kjällan, dem han själv upparbetat. Vid tinget 19/3 1757 är Ungberg stämd av Hans Olofsson (Kalles 2) och landbonden i Frans, Nils Bertilsson (Lussetäkta 1) såsom misstänkt för att vara vållande till att deras fiskbod, belägen ½ mil från byn, uppbrunnit. Natten mellan den 5 och 6 november 1756 har Ungberg legat där och gjort upp eld, men han nekar till att hava varit vårdslös med elden. Som ingavittenen finnas, går han fri.
Källa: Sockekrönikan “Bönder, torpare och knektar i det gamla Klövsjö” 1933.
Olof Andersson 1795-1832
(Son till Anders Rönnberg i Rönnbergs, gift med Nils Pålsson Ungbergs dotter Anna.)
Bestämmelsen att torpet efter makarnas död skulle återfalla till hemmanet synes efter hand hava upphävts, ty 17/10 1796 lämnar Nils Ungbergs änka mannens upparbetade torp till dottern Anna, medan dottern Märita får lösen.
Källa: Sockekrönikan “Bönder, torpare och knektar i det gamla Klövsjö” 1933.
Anders Jonsson 1832-1844
(Från Gällnäskrogen, gift med Olof Anderssons dotter Brita.)
Anders Jonsson som allmänt kallades “Ferren”, ty han var så hastig att “fära på”, var en strävsam och flitig fast något hetlevrad man. Kyrkorådsprotokollet den 24/5 1835 blottar en del interiörer ur makarnas husliga liv, som ej äro de vackraste. Hustrun och svärmodern voro visserligen kända för sitt “gnagsamma och oförsiktiga uppförande mot honom”, men det rättfärdigar dock knappast “Ferrens” handgripliga tillvägagångssätt att tukta dem. Inför det samlade kyrkorådet nödgas han erkänna, att han “för någon tid sedan uti vredesmod för att nedtysta sin svärmoder fattat uti henne och våldsamt nedtryckt henne på bänken uti stugan uti sittande ställning, samt att han, då hans hustru därvid fattat honom med ena handen i håret och tillsagt honom besinna hvilken person han nu hade för sina händer, och åtvarnat honom att akta sig, så hade han vändt sig ifrån sin svärmoder, och med bägge händerna fattat sin hustru i håret, samt i vrede och under svordomar och skändeliga tillmälen henne våldsamt och illa rifvit och handterat”.
Lite glömsk synes också “Ferren” hava varit. Umbergs Pål som lånade honom redskap men aldrig fick igen dem och därför blev otålig till sist, när de verktyg som han behövde, aldrig funnos hemma, brukade säga: “Yxor och navrer, knivar coh skavrer, allt ska opp i Nisch”.
Det försonande draget i detta livsöde är dock Anders Jonssons idoga strävan att skaffa sig och de sina eget hem på fri grund. Hans livs mål var att förtjäna så mycket pengar, att han kunde lösa torpet till odel. 300 riksdaler måste han han hava därtill. För den skull drog han ut hemifrån för att förtjäna, kom med på skogsarbete i Ragunda, ett av de första i Jämtland, men drunknade under flottning i älven. Hans hustru gick då till fots den långa vägen för att höra efter om det fanns några penningar kvar efter honom. Men det fanns intet. Hon fick återvända tomhänt för att om några år nödgas avflytta med sina fyra minderåriga barn och kom till slut på socknen.
Äganderätten till detta torp synes icke heller ha varit riktigt klar utan förorsakat en del strider. Det berättas, att när Anders Jonssons svärfar och företrädare på torpet Olof Andersson låg på sin dödsbädd och hörde det nya torpkontraktet mellan Pålsbönderna och mågen föreläsas, skall han med uppbjudande av sina sista krafter rest sig upp ur sängen och protesterat. Det vore fel skrivet, och gamla löften (antagligen att torpet skulle få bliva odel utan lösen) hade icke infriats. Huru nu än därmed må förhålla sig föll torpet efter Anders Jonssons död tillbaka till hemmanet och övertogs sedan som odel av Erik Andersson, när denne lämnade ifrån sig Pålshemmanet till sonen.
Källa: Sockekrönikan “Bönder, torpare och knektar i det gamla Klövsjö” 1933.
Torpet återföll i hemmanet Påls ägo mellan 1844-1855
Källa: Sockekrönikan “Bönder, torpare och knektar i det gamla Klövsjö” 1933.
Erik Andersson 1855-1870
(Son till Anders Pålsson i Påls. Erik Andersson var Zakarias Kristofferssons farfar)
Erik var mellan 1839-1855 även landbonde å Bostället. Flyttade härifrån till Nisch. Erik Andersson förvärvade torpet som odel. Han började uppföra de nuvarande byggnaderna. Förut var gårdstomten belägen något längre åt öster.
Källa: Sockekrönikan “Bönder, torpare och knektar i det gamla Klövsjö” 1933.
Kristoffer Eriksson 1870-1916
(Son till Erik Andersson. Kristoffer Eriksson var Zakarias Kristofferssons far)
Kristoffer är från och med 1870 ägare till torpet. Han köpte torpet av sin bror Anders Eriksson som var bonde på hemmanet Påls där torpet Nisch ingår.
Källa: Köpekontrakt
Zakarias Kristoffersson 1916-1967
(Son till Kristoffer Eriksson.)
Zakrias är från och med 1916 ägare till torpet. Han köpte torpet av sin far Kristoffer Eriksson.
Källa: Köpekontrakt
Kristoffer Kristoffersson 1967-1987
(Son till Zakarias Kristoffersson.)
Kristoffer är från och med 1967 ägare till torpet. Han köpte torpet av sin far Zakarias Kristoffersson. Kristoffer Kristoffersson sålde torpet 1987, för första gången är nu torpet utanför släkten.
Källa: Robert Kristoffersson